Musik för Nettan
Jag har ju redan skrivit om hur jag plötsligt började lyssna på the Cranberries. Ungefär samtidigt som detta kom en annan tanke in i mitt huvud, och något som liknar följande inre dialog utspelades:
-En dag kommer jag att börja lyssna på Sinéad O'Connor.
-Jaså? Är det verkligen nåt för mig då?
-Nja, det vet jag inte. Men det är hur som helst inte dags än.
-Ok. Vi får väl se då, men jag är lite skeptisk.
Ja, så gick tiden. Och som det brukar vara, så vaknade jag plötsligt upp en dag och bestämde mig för att beställa hem en CD av Sinéad, för då var det dags. Och jag blev helt enkelt helfrälst och lyssnar nu sällan på något annat. (Jag har skaffat mig fler skivor av henne, en enda hade blivit lite enformigt).
Det är svårt att inte bli förtjust i en sångerska som har den mest änglalika röst, skriver otroligt uppriktiga, självutlämnande texter, som kan vara sorgsna, arga, lyckliga, religiösa, upproriska, vaggande, rasande, romantiska eller tankfulla. En sångerska som verkar bära allt sitt inre på utsidan, som därför alltid är otroligt uppriktig och ärlig, och som också därför lätt råkar ut för kritik och blir uppfattad som kontroversiell. En som lyckas med att se otroligt kvinnlig ut även i rakat hår, grova skor och oformliga kläder, en som letar efter sin egen sanning och sin egen lycka, och går sin egen väg. En sångerska som lyckas med att få varenda cover-låt att låta som en helt annan sång än originalet.
Det vackraste jag vet i musikväg är låten Troy live från 1988. Detta är vacker kvinnlig vrede. Måste citera en av kommentarerna till videon som någon har skrivit: "Warning!! something weird happens to your eyes, your backbone and your skin when you listen to this."
Måste bara länka till den här fantastiska duetten, vi kan kalla den skönheten och odjuret. :) Skrattar varje gång jag ser den.
Och den här filmen måste jag bara se, eftersom det är Sinead som har gjort låten! Verkar vara en väldigt mysig film också, är det nån som har sett den?
