Som en blixt från klar himmel del 1. Eller: Nettan har för mycket fritid att tänka med
Är det nån annan som brukar uppleva att de sprätter till och tänker en ny tanke, som verkar så självklar som om den alltid har funnits där, men inte kan komma på hur det kunde gå till att den kom in i ens huvud? Som om det vore någon antik gud som hade kastat den som en åskvigg in genom örat på en. Nu menar jag inte att de måste ha så väldigt revolutionerande konsekvenser, men ibland verkar det nästan som om de har det.
Till exempel en vacker dag första året på gymnasiet, som jag plötsligt och oväntat tänkte "Jag ska läsa antropologi, för det tycker jag är intressant". Här kunde jag förstås lite kritiskt tänkt "Vet jag egentligen vad antropologi är för nåt? och var fick jag egentligen den här idén från?" men istället köpte jag mig en bok i ämnet, som trots sin dödliga tråkighet (det finns mer spännande antropologer än Claude Lévi Strauss) inte avskräckte mig, utan jag gick helt hjältemodigt efter gymnasiets avklarande och sökte till kulturvetarprogrammet i Falun, där jag äntligen fick läsa lite antropologi. Nu blev jag ju mer frälst i litteraturvetenskapen, och fortsatte inte på antropologin, trots att jag gillade kursen.
Men: Hade jag inte studerat antropologi så hade jag aldrig mött världens underbaraste gutt, som faktiskt också läste antropologi. (jo, chansen är nästan obefintlig att jag hade träffat honom annars)
Konklusion: Min personliga skyddsgudinna (vad ska man kalla henne) måste ha skickat denna antropologitanke till mig, därför att hon hade utsett nämnda gutt att bli min följeslagare.
Alternativ konklusion: Jag borde inte läsa så mycket. Framför allt inte böcker som leder till deterministiska idéer och överfilosoferande.
Och för den som är intresserad så kan jag verkligen rekommendera att studera socialantropologi. Eller litteraturvetenskap för den delen.
Till exempel en vacker dag första året på gymnasiet, som jag plötsligt och oväntat tänkte "Jag ska läsa antropologi, för det tycker jag är intressant". Här kunde jag förstås lite kritiskt tänkt "Vet jag egentligen vad antropologi är för nåt? och var fick jag egentligen den här idén från?" men istället köpte jag mig en bok i ämnet, som trots sin dödliga tråkighet (det finns mer spännande antropologer än Claude Lévi Strauss) inte avskräckte mig, utan jag gick helt hjältemodigt efter gymnasiets avklarande och sökte till kulturvetarprogrammet i Falun, där jag äntligen fick läsa lite antropologi. Nu blev jag ju mer frälst i litteraturvetenskapen, och fortsatte inte på antropologin, trots att jag gillade kursen.
Men: Hade jag inte studerat antropologi så hade jag aldrig mött världens underbaraste gutt, som faktiskt också läste antropologi. (jo, chansen är nästan obefintlig att jag hade träffat honom annars)
Konklusion: Min personliga skyddsgudinna (vad ska man kalla henne) måste ha skickat denna antropologitanke till mig, därför att hon hade utsett nämnda gutt att bli min följeslagare.
Alternativ konklusion: Jag borde inte läsa så mycket. Framför allt inte böcker som leder till deterministiska idéer och överfilosoferande.
Och för den som är intresserad så kan jag verkligen rekommendera att studera socialantropologi. Eller litteraturvetenskap för den delen.
Kommentarer
Trackback
