Som en blixt från klar himmel del 2. Eller: En sambos hårt prövade öron
Ja, de hastigt influgna idéerna slutar inte vid antropologin. Ofta tycks de dyka upp för att utöka mitt musikaliska intresse, som ibland tycks något stagnerat.
En dag i september 2007: Bling!!! "Jag tror bestämt att jag gillar the Cranberries". Eftersom det tycks vara helt emot min konstruktion att gilla någon som helst musik som fler än två i min omgivning lyssnar på, och absolut ingenting som spelas frekvent på radio, tyckte jag så klart under 90-talet då det begav sig att the Cranberries var outhärdliga. Särskilt Zombie eftersom det var den mest populära låten. Pappa fick ett kassettband av någon, och spelade oavbrutet i bilen. Och jag gillade INTE!
Men nu verkade det alltså ha förflutit en acceptabel tidsrymd, bandet hade upplösts och en solokarriär för Dolores O'Riordan hade inletts. DÅ! kastar nån in Cranberry-myntet i mitt öra. Jaha, då var det bara att köpa en skiva för att höra efter om det stämde, detta plötsliga antagande om att jag gillade Cranberries, som jag i ärlighetens namn vid det här laget hade glömt hur det lät. Ja, i själva verkat så var jag nästan inte säker på att det fanns ett band som hette så. Kanske att jag bara hade hittat på det själv.
Nejdå, det fanns ett band som hette så och jodå, detta joddlande och denna lärkoklara irländska stämma föll i smaken, och sen dess har jag lyssnat. Och är väldigt nöjd med att hänga 15 år efter i tiden. Om mina bekanta menar att det här är hopplöst, så har jag förståelse. Min sambo frågade aldrig varför jag plötsligt började lyssna på detta, och bäst var väl det, för jag vet inte riktigt själv.
Lyssna själv, och se: det är en häst med i videon.
Vänta bara till år 2013-nånting, då jag möjligen skaffar min första Britney Spears skiva.
En dag i september 2007: Bling!!! "Jag tror bestämt att jag gillar the Cranberries". Eftersom det tycks vara helt emot min konstruktion att gilla någon som helst musik som fler än två i min omgivning lyssnar på, och absolut ingenting som spelas frekvent på radio, tyckte jag så klart under 90-talet då det begav sig att the Cranberries var outhärdliga. Särskilt Zombie eftersom det var den mest populära låten. Pappa fick ett kassettband av någon, och spelade oavbrutet i bilen. Och jag gillade INTE!
Men nu verkade det alltså ha förflutit en acceptabel tidsrymd, bandet hade upplösts och en solokarriär för Dolores O'Riordan hade inletts. DÅ! kastar nån in Cranberry-myntet i mitt öra. Jaha, då var det bara att köpa en skiva för att höra efter om det stämde, detta plötsliga antagande om att jag gillade Cranberries, som jag i ärlighetens namn vid det här laget hade glömt hur det lät. Ja, i själva verkat så var jag nästan inte säker på att det fanns ett band som hette så. Kanske att jag bara hade hittat på det själv.
Nejdå, det fanns ett band som hette så och jodå, detta joddlande och denna lärkoklara irländska stämma föll i smaken, och sen dess har jag lyssnat. Och är väldigt nöjd med att hänga 15 år efter i tiden. Om mina bekanta menar att det här är hopplöst, så har jag förståelse. Min sambo frågade aldrig varför jag plötsligt började lyssna på detta, och bäst var väl det, för jag vet inte riktigt själv.
Lyssna själv, och se: det är en häst med i videon.
Vänta bara till år 2013-nånting, då jag möjligen skaffar min första Britney Spears skiva.
Kommentarer
Trackback