Musik för Nettan
Jag har ju redan skrivit om hur jag plötsligt började lyssna på the Cranberries. Ungefär samtidigt som detta kom en annan tanke in i mitt huvud, och något som liknar följande inre dialog utspelades:
-En dag kommer jag att börja lyssna på Sinéad O'Connor.
-Jaså? Är det verkligen nåt för mig då?
-Nja, det vet jag inte. Men det är hur som helst inte dags än.
-Ok. Vi får väl se då, men jag är lite skeptisk.
Ja, så gick tiden. Och som det brukar vara, så vaknade jag plötsligt upp en dag och bestämde mig för att beställa hem en CD av Sinéad, för då var det dags. Och jag blev helt enkelt helfrälst och lyssnar nu sällan på något annat. (Jag har skaffat mig fler skivor av henne, en enda hade blivit lite enformigt).
Det är svårt att inte bli förtjust i en sångerska som har den mest änglalika röst, skriver otroligt uppriktiga, självutlämnande texter, som kan vara sorgsna, arga, lyckliga, religiösa, upproriska, vaggande, rasande, romantiska eller tankfulla. En sångerska som verkar bära allt sitt inre på utsidan, som därför alltid är otroligt uppriktig och ärlig, och som också därför lätt råkar ut för kritik och blir uppfattad som kontroversiell. En som lyckas med att se otroligt kvinnlig ut även i rakat hår, grova skor och oformliga kläder, en som letar efter sin egen sanning och sin egen lycka, och går sin egen väg. En sångerska som lyckas med att få varenda cover-låt att låta som en helt annan sång än originalet.
Det vackraste jag vet i musikväg är låten Troy live från 1988. Detta är vacker kvinnlig vrede. Måste citera en av kommentarerna till videon som någon har skrivit: "Warning!! something weird happens to your eyes, your backbone and your skin when you listen to this."
Måste bara länka till den här fantastiska duetten, vi kan kalla den skönheten och odjuret. :) Skrattar varje gång jag ser den.
Och den här filmen måste jag bara se, eftersom det är Sinead som har gjort låten! Verkar vara en väldigt mysig film också, är det nån som har sett den?
Som en blixt från klar himmel del 2. Eller: En sambos hårt prövade öron
En dag i september 2007: Bling!!! "Jag tror bestämt att jag gillar the Cranberries". Eftersom det tycks vara helt emot min konstruktion att gilla någon som helst musik som fler än två i min omgivning lyssnar på, och absolut ingenting som spelas frekvent på radio, tyckte jag så klart under 90-talet då det begav sig att the Cranberries var outhärdliga. Särskilt Zombie eftersom det var den mest populära låten. Pappa fick ett kassettband av någon, och spelade oavbrutet i bilen. Och jag gillade INTE!
Men nu verkade det alltså ha förflutit en acceptabel tidsrymd, bandet hade upplösts och en solokarriär för Dolores O'Riordan hade inletts. DÅ! kastar nån in Cranberry-myntet i mitt öra. Jaha, då var det bara att köpa en skiva för att höra efter om det stämde, detta plötsliga antagande om att jag gillade Cranberries, som jag i ärlighetens namn vid det här laget hade glömt hur det lät. Ja, i själva verkat så var jag nästan inte säker på att det fanns ett band som hette så. Kanske att jag bara hade hittat på det själv.
Nejdå, det fanns ett band som hette så och jodå, detta joddlande och denna lärkoklara irländska stämma föll i smaken, och sen dess har jag lyssnat. Och är väldigt nöjd med att hänga 15 år efter i tiden. Om mina bekanta menar att det här är hopplöst, så har jag förståelse. Min sambo frågade aldrig varför jag plötsligt började lyssna på detta, och bäst var väl det, för jag vet inte riktigt själv.
Lyssna själv, och se: det är en häst med i videon.
Vänta bara till år 2013-nånting, då jag möjligen skaffar min första Britney Spears skiva.
En envis sång
Filmen kan jag förövrigt varmt rekomendera, då den är både spännande, gripande och välspelad.
Nu hör jag på tal om allt detta att Dag sitter och lyssnar på The Foggy Dew i sina hörlurar.
